Marvikens kraftstation på Vikbolandet är egentligen ett kärnkraftsverk som aldrig sattes i drift och fick senare ett tillbyggnadshus med en oljebrännare. Detta väcker ju onekligen en hel del nyfikenhet. Verkets tillkomst har en spännade bakgrund!
Man började projektet 1958 och anledningen till att man valde just denna typ av reaktor, en så kallad tungvattenreaktor, istället för en lättvattentyp som vi har idag, berodde på att man ville ha ”handlingfrihet” (!). Det var nämligen som så att många inom ledande befattningar i Sverige på den tiden, inte bara ville ha atomenergi för civil användning utan också, ifall det skulle bli nödvändigt: kunna tillverka vapenplutonium som sedemera för användning i taktiska kärnvapen för Sveriges räkning i syftet att avvärja en eventuell invasion från Sovjetunionen. (En viss öppen debatt om detta förekom och vad som skedde hos FOA kallades för ”skyddsforskning”, fast det visade sig innebära någonting långt mycket mer än bara ”skydd”.)
Sverige hade dock inget eget anrikat uran, vilket är en dyr, lång och komplicerad process att framställa och kunde dessutom inte använda inköpt från USA vilket man förbundit sig att enbart använda till fredlig verksamhet. Men det fiffiga var nu att man kunde använda vanligt svenskt naturligt uran om man körde det i en så kallad tungvattenreaktor. Tungt vatten från USA fick man förstås inte heller använda för detta men det kunde man till en början köpa in från Norge, vilket var helt inspektionsfritt.
Nu kunde man alltså bygga detta kraftverk i Marviken och få vanlig energi till hushåll och industrier och samtidigt kunna få vapenplutonium som biprodukt (dual purpose-lösning), utan att bryta mot några internationella konventioner eller handelsavtal.
Men under 60-talet växte opinionen mot kärnvapen sig allt starkare, inte minst drev Sverige denna fråga internationellt och 1968 skrev vi under ickespridningsavtalet för kärnvapen. Detta satte definitivt punkt för all forskning kring tillverkningen av en svensk atombomb.
(Flygvapnet lär också långt tidigare ha slutat av vara pådrivare till ”bomben” sedan man insåg att uvecklingen av Viggen skulle kräva en massa utvecklingspengar. USA såg naturligtvis inte med blida ögon på att en massa småstater skaffade sig kärnvapen, men Sverige var rädd för att inte kunna stå emot en eventuell sovjetisk invasion och det har framkommit uppgifter att USA i tysthet halvt om halvt lovat om så skedde så skulle vi stå under Natos kärnvapenparaply. Så var det med den neutraliteten! Det intressanta är att trots detta så dröjde det så pass länge innan man helt släppte ”möjligheten” till svenskt kärnvapen.)
Tyvärr, ur fredlig/civil kärnteknisk synvinkel, så hittades en massa nya tekniska problem innan verket kunde laddas, kanske mycket på grund av att detta är typiskt för dubbelverkande lösningar, som man aldrig tyckte sig kunna fixa tillfredställande, och när sedan priset på utländskt anrikat uran föll så övergav man helt planerna på denna typ av reaktor. Det fanns inte längre någon som helst anldning att ha det. Fiaskot var ett faktum.
En tillbyggnad med en oljebrännare uppfördes intill verket och den användes idag som reservkraftverkt och kan leverera 200MW. Reaktorkonstruktionen har också kunnat utnyttjas till att simulera olika katastrofövningar för utländska kärnkraftstekniker.
Marvikenverket är ett spännande monument som berör många kontroversiella frågor från förr.
Tips: Lyssna på P3-Dokumentär om Svenska kärnvapen.
(Med reservation för eventuell fel. Uppgifterna har jag sammafattat från olika håll på nätet och Sveriges Radio)
Har skickat ut lite välkomstmejl till de flesta men hade nog inte allas adresser och därför säger jag här att om ni känner mig och läser detta så är självklart bjudna. Tycker själva konceptet ”öppet hus” är smidigt för då kan man komma och gå lite som man vill. Dock är det alltid trevligt med en liten vink om hur många som kommer eller om era barn hellre äter varmkorv än någon mystisk pestosallad. 
Publicerat av blabbrapport 
Publicerat av blabbrapport 
Publicerat av blabbrapport 